Många tårar blev det i söndags/måndags, kan inte minnas när jag senast upplevde en sådan känslostorm som den Nessie orsakade i början av veckan senast. Det är sånt här som får en att inse riktigt hur djupt hundarna trängt in i ens hjärta. Jag kan inte ens skriva om det nu utan att känna tårarna komma… min älskade lilla dumma Aussie – tänk vad som kunde ha hänt!

Det som hände i söndags var att bromsarna har kommit igång i Norrbotten där Nils är och jobbar i skogen och hade henne med. Hon var redan från början klart störd av dem, men så i söndags blev det för mycket för henne och hon fick panik och irrade sig iväg. Nils blev förstås orolig och började leta och så efter en timme kommer hon tillbaka, klart uppstressad. Han ska precis till att ta på henne halsbandet då hon på nytt får tokpanik (blev biten?), tar sig lös och springer iväg. Det var efter det hon var borta nästan 20 timmar innan vi äntligen kunde krama om henne igen!

På söndag eftermiddag fick jag alltså veta att hon var borta. Jag blev såklart lite orolig, hon har ju aldrig varit borta ens 5 minuter förut. Tänkte dock att jag bara är löjlig, för jag trodde ju eg. att hon skulle hitta sig tillbaka, Nils och hans kollegor var ju där och letade. När hon inte hittats efter några timmar växte dock oron ordentligt. Jag ringde polisen och började kontakta brukshundsklubbar, campingägare, lägga upp efterlysningar på FB mm – för att om möjligt få in tips och hjälp i sökandet. På gott och ont så var stället där hon försvunnit ordenligt långt från större vägar och bebyggelse. Bra förstås efter som risken att hon skulle bli påkörd var mindre, men samtidigt dåligt då det var ont om folk som kunde ge upplysningar eller hjälpa till på plats. Och ju mer tiden gick började jag förstås tänka att hon kunde ha fastnat ngn stans och inte ta sig loss, och hur skulle vi kunna finkamma hela det gigantiska skogsområdena där egentligen??

Nu slutade det iaf lyckligt och när jag och mamma hade kört ca 30 av de 35 mil som vi hade dit på måndag morgon så kommer Nessie springande. Då hade Nils letat mer eller mindre nonstop sedan hon försvann, med avbrott för några timmars sömn i bilen. Han får syn på henne samtidigt som jag pratar med honom i telefon! Vilken obeskrivlig lycka, både jag och mamma började storgråta – igen, med denna gången av lycka och lättnad. Vi var tvunga att stanna bilen för att hämta oss.:P

Nessie var mycket stressad över flygfäna och i bilen på väg till campingen försöker stackarn gömma sig under golvmattan för att komma undan de enstaka bromsar som slunkit in i bilen. Det är först när hon kommer in i campingstugan som hon kan slappna av. Det är på campingen som jag och mamma möter upp dem och gissa om vi var glada att se henne! Och hon var rätt glad hon med, så där kände vi igen henne. 😉

Vi var kvar på campingen ett litet tag innan vi på nytt satte oss i bilen och begav oss mot stan, Nessie med såklart. I bilen var hon lugn och trygg, men ute var hon på helspänn så fort något surrande kom i närheten. Så här två dagar senare tycker jag att hon nästan är sig själv igen, men har blivit mer på sin vakt än tidigare så visst finns det anspänning kvar efter ”äventyret”. Vi har dock haft mulet och regn så flygfän har vi inte riktigt ”testats” mot på allvar.

Mitt hjärta

20120711-225219.jpg

Annonser